Tanken med detta skrivande är att jag ska få framföra Min åsikt om mina tankar till någon som jag håller kär till 100%...utan att bli avbruten eller missförstådd. Allt detta handlar om att jag själv som individ ska få uttrycka vad JAG känner o tycker vid detta tillfälle!
Jag har skapat tre underbara barn som jag skulle göra allt för...o då menar jag allt!
Jag gör inte skillnad på nåt av dessa barn o försöker kompensera alla lika på nåt sätt.
Sen har jag fått 3 helt olika barn med helt olika personligheter som i sin tur kräver att vi behandlar dem som de är o inte nåt som vi vill att de ska bli....
Visst! Regler har följts o massor av kärlek har givits o fortfarande med ett liv efter ett sunt förnuft.?
Så då till detta jag vill framföra från mitt ? som blöder...??.
Vid 18 års-åldern fick jag frigöra mig som förälder och bästa kompis till min näst äldsta älskade barn, som till stor del beslöt sig för att pröva sina egna vingar...Jag släppte taget en bit o lät henne leva livet...
Tills hon fastnade i kroken hos någon hon kände behövde hennes godhjärtlighet o ömhet för mänskliga individen. Hon fann kärleken.......?

Tyvärr i mina ögon (o andras, lång historia) en sån som gärna ser till att få allt till sin fördel. ?
Kan säga att det är en från Turkiet som hon hon funnit "sin kärlek".
Har inget alls emot detta om det var någon med vettiga värderingar mm.
Har absolut inga fördomar varifrån en människa kommer ifrån, sålänge personen är sund mm)
Jag har däremot inte heller emot varken ålder eller hudfärg sålänge man behandlar varandra med respekt o med sunt förnuft......?
Frågan då till mitt bönade hjärta är då...-Varför får jag inga svar på mina (oroliga) frågor av mitt älskade barn????
-UTAN att hon tar det som kritik.....
(Vore bra om hon tänkte: -ahh, mina föräldrar är intresserad av mitt liv o hur/var/vem jag delar det med... kul!)
Istället får jag till svar att : Bry er inte, för jag lever mitt liv som jag vill o hur jag vill o vem jag vill med...
Tyvärr vill jag tillägga att jag har varit lika brydd o respekterat alla mina barn o deras intregritet som de velat.
Har fått 3 fantastiska barn med 3 olika karaktärer.
Men mellan hjärtat har trott alla sina dar att hon varit det "svarta fåret"...
(Vet inte var hon fått det ifrån..aldrig gjort skillnad på barnen.)

Saknar mitt hjärta sååååå o min kära vän...??
Men jag/pappan är ratad då jag frågar om hennes livsval.
Vi vill henne så väl o kommer att kämpa för henne till sista dagarna...
..men att jag kräver att hennes kärlekspar skulle göra uppoffringar för henne istället för att hon ska spendera hela hennes konto till nåt som han bestämmer över....

Får till svar att -jag vet inget o att han sen hotar/spyr galla över hur dålig jag är som mamma o över hur dålig jag är som stoppar hennes konto som han ska ha tillgång till. Hon är vuxen o enligt honom så har Jag sagt ifrån föräldraskapet när hon blev vuxen o gifte sig med honom. Vi har inte längre rätt att bestämma över henne för hon är vuxen..anser han.
Bara för att de är tillsammans så vill inte jag acceptera hur han behandlar henne med glåpord o slag ibland..
Men han tycker han har rätt att bestämma över hennes konto o vad/hur hon lever sitt liv...för han är hennes man. Min kära dotter har längre ingen talan, utan lyssnar till vad han säger. Tar hans parti om det så bara gällde ett litet gnabb mellan mig henne.(som han inget ar med att göra).
Skulle aldrig falla mig in att svika någon som har blodsband o ställer upp i vått som torrt. Typ jag som mamma..?
Har sååå mycket att säg till min kära dotter men orkar inte ta upp just nu...men snart.
Hoppas hon förstår lite hur jag menar o önskar henne tebax.?
Älskar dig sååå min älskade Nathalie.

Varför ska man ha dessa svåra tider i ett äktenskap??
Eftersom vi två har så svårt att komunisera med varandra ibland, så har det lämnat många funderingar i mitt huvud.(för någon terapeut finns inte tillgänglig, enligt dig Leif).
Efter att ha fått tillbringa nästan 30 år med min stora kärlek, du Leif. Så har vi ändå vissa spärrar mellan oss. Jag har inga svårigheter med att hantera mina känslor. Snarare tvärtom. "Finnblodet" i mig får det att koka ihop in i det sista. Och Jag bara måste få utlopp för mina känslor.
Jag är en sån där "klängig typ" enligt min man...men jag själv vill bara uttrycka all min kärlek till min man o barn i form av pussar och kramar.
Allt det jag själv saknade i min barndom, vill jag ge till dem jag bryr mig om...är det så konstigt??
Efter 30 år tillsammans så borde man ju värna om resterande tid..eller är det bara jag som tycker så???
Varför inte bara lämna allt negativt bakom oss allihopa....och leva vidare med positiva känslor framöver. ...
Allt det dåliga/misstagen som jag gjort tidigare i mitt liv, vill jag inte införa eller att de ska fortsätta att påverka i mitt nuvarande liv. Det räcker nu!
Mina misstag har diskuterats sen länge, ( och nåt som jag trodde lämnats bakom oss efter en gemensam diskussion med min kärlek Leif.)
Jag ser bara framåt i livet...om jag så ska strida den ensam. ..men först måste jag hitta lugnet...var den nu finns..?
Har sett relationsprogram (med bla. paret Strösteds) där de själva säger att de gärna vill veta ALLT som har med deras partner att göra o ge hän åt deras behov tillsammans.
Jag själv däremot har en svår hantering av " min man"....För våran del är det endast en "envägskommunikation "...
Svaren jag får av Leffe då jag frågar var han ska jobba dagen efter är strålande...eller inte!!
Svaren blir tvära och väldigt nerviga:
-Hurså??, spionerar du på mig...mm.
Men åhhh.!! -(det får jag tebax).
Nu är jag i en defensiv inställning. Utan ett krav o varken någon som hellst ömhetsbetygelse tebax.?
Vad tror ni att det gav för effekt...?
Själv försöker jag hålla känslorna i schark. ...
Men återkommer i ärendet. ..om någon är intresserad...hmmm

Are räknas till en "riktig vän" är inte något som bara finns där..
Inte ens när man behöver den som mest.
Jag vet vad riktig vänskap betyer.-
Det är att ställa upp för någon som verkligen behöver hjälp då ?et ver?ligen gäller
Vänskap i ord för mig är bara bullshit
De finns sådana vänner som tycker sig ha ett "fullgott liv". ...o säger att "nog kan jag vara din vän -om jag har tid"-usch för dessa vänner.
Själv har jag varit med om att det skulle omgruperas inom Telia o även privata kontakter..det leder bara till osämja.
Vart jag vill komma till med detta är att dottern min som verkligen är mig kär.behövde min hjälp utan att de går. Vill min dotter väl o ska strax utveckla mina ord vd vänskap betyder..

Har kommit till ett vägskäl...vet varken ut eller in, upp eller ner...sorg eller glädje.
Funderar verkligen om man (jag) är nåt att ha...känner mig så "lost" just nu.
Undrar om nån verkligen skulle sakna mig om jag "bara är borta" en dag...min energi håller verkligen på att ta slut..men vem ska fylla på med ny energi åt mig???
Det sägs att man får energi/gentjänster tebax så småningom, om man ger det till någon som verkligen behöver. Är så glad åt att hjälpa till o ge en hjälpande hand, men när får jag tebax???
Min energi har tagit slut o går på sparlåga.
Sorgen över min pappa känns tungt just nu o längtar bara tills jag får krama honom igen...
Tur jag har det yngsta ? hemma som förgyller min tillvaro o fyller på min glädje.
Även glädjen att få ha underbara arbetskollegor....fanns inte de o den sammanhållningen på jobbet med mycket skratt o tokigheter..vad finns det då?
Funderar o funderar....väntar på bättre tider...som jag snart hoppas kommer.?

En dag i solen med mina två hjärtan.. (Leffe o Nadja)..hör i Franska Versaille..
Cykling i det fria o solsken till max.
Värmen däremot hade kunnat vara en aning varmare, men det gick att vara i shorts ändå..
Att strosa fram längst "Avenue de Paris" kunder inte kännas bättre än denna dag...njuter o bara snosar in och intar alla dofter av vad det kan vara av Frankrike!!!?
När vi väl var framme i Place d'Armes var det fullt av en massa människor både hit o dit...."Mademoiselle...Please. "- köp detta o det här...hmm. no monsieure...
Cykelfärden fortsatte med Nadja, Leffe och mig "runt hörnet" o sedan till staden. Det var en gigantisk park som tillhörde själva slottet som vi först var tvungen att fara runt först...inte lite heller, utan massor av kilometer.
Snacka om att man kände sig lite som en av "barock-medeltida-folket".
Folk satt runt fontänen o hade pick-nick ute i det gröna som sträckte sig kilometervist runt om vattnet och en lite annorlunda fontän fanns att skåda..
Färden fortsatt sen till "Rue de Paroisse", en stor cirkulationsplats där det var 4 byggnader runt hela rondellen. I dessa byggnader var det caféer efter caféer. Där satte vi oss en stund o tog oss en liten vilopaus. ..
Försöka bara ta det lugnt o insupa i oss den franska atmosfären..
Nog med det så fortsatte färden längst gatorna o Boulevarder till campingen. Ett litet stop på någon matvaruaffär hittade vi oxå..
Väl inne i camping "Huttopia" släppte vi ut Svea o gick runt skogarna vid campingen..läbbiga skogen, men väldigt mysig på sitt sätt...en långprommis med hela familjen.
Därefter tog Leffe sig en löparrunda o o jag en runda runt campingen i mörkret..massor av raketer sköts sedan upp i mörkret inne i staden....fick höra sen att det var visst "Franska nationaldagen" idag.
Grattis de la France!?.
Nu lite sömn innan Parisstaden väntar i morgon..go natt alla!?

Sitter i min ensamhet i natten o funderar på livet...vad det i egentligen betyder för mig.
Känner just nu alldeles tom på känslor o på ork att bry mig om, hur o varför. Jag får ändå INGEN energi tebax..ingenstans får jag igen den energin jag ger då fylls inte men "tank" på nånstans ifrån. .Hur gör man????
Har varit på en långpromenad i min ensamhet ute i bushen.....bara gått o gått.
Tankarna har kommit o gått. Vad jag är less på att alltid ställa upp på människor med att trösta o poscha på dem som har behövt.... ( har alltid gärna gjort det utan att fundera på att få nåt tebax)
Men nu börjar jag känna att orken min börjar vara slut. ....
Varför o vilken mening har jag kvar att uppfylla här i livet...????
Mina tårar fortsätter rinna ner för kinderna. .
Bara för att jag känner för det. Ledsen är jag o ingen bryr sig..That's it!
Spelar ju ändå ingen roll hur mycket jag gråter eker fäller mina tårar...ingen bryr sig!
Det kanske började med jobbet (har arbetsmoral o lite till...men ingen kredit...hemma får alla mig att känna mig som "Marjalisa med rutavdrag"- hon fixar till det hemma...
Just nu funderar jag på att söka annat jobb...hitta mitt nya liv..
Är så fruktansvärt less på energitjuvar!!!

Känner mig just nu såå maktlös o frustrerad...panik!
Vill bara skrika så hela världen känner min ilska...över denna idiotiska fruktansvärda grej som hänt "mitt älskade barn".
Jag kan inget göra just nåt åt det, utan bara försöka övertala o övertyga min dotter att lämna hennes såkallade "pojkvän".
Att det gått såå långt som till handgripligheter..där går det över mitt förstånd.
Vad ska jag göra annat än försöka skriva o ringa till henne om att "jag hämtar hem henne om hon inte kommer frivilligt".
Känslan och paniken som jag fick när samtalet kom från henne o hörde enbart smärtsam gråt i luren...den känslan är inte något jag vill uppleva igen.
Jag hann tänka det ena efter det andra om händelseförloppet.
Ringde upp henne igen då hon lugnat ner sig o jag åter var hemma (efter att varit i butik o handlat då första samtalet kom.)
Storgrinande hulkade hon fram hur allt gått till och att hon höll på o packade alla sina saker för att flytta in hos sina vänner (svenska tjejer).
Paniken i hennes röst skar i mitt hjärta...
Att hon sen var livrädd för att gå ut o ev möta honom igen, svartögonen hon fått uppleva hos honom...mera gråt..
Tröstade henne så gott det gick o bad till de övre makterna att han hädan efter höll sig borta.
Ringde upp honom o efter ca 5:e ggn svarade han spydigt varför jag hade ringt honom (brukar inte prata med honom mer än bara säga hej o hur det var med vädret mm.)
Skällde ut honom efter noter om vad vi anser om kvinnomisshandel mm.
"Om han rörde min dotter en gång till, så kommer finnhumöret fram i mig ännu mer o jag kommer att jaga honom till dödagar!
Hotade att om jag själv måste komma ner o läxa upp honom eller ringa direkt till turkiska polisen.
Han blev mäkta förvånad över hur jag kunde veta det. Om vad han gjort...sa att jag har ett "djävulskt öga" som vakar över mina barn o jag gör allt för dem. ALLT!
Skrev en massa till honom att jag förstår olika seder i olika länder...MEN RÖR ALDRIG MINA BARN! !
Sagt o gjort fick jag min dotter lugn o att hon skulle ta en funderare på att ta första bästa plan hem o glömma honom helt!
Hade lust att säga att -"vad var det jag sa om honom, hade rätt om honom"
Men sa inget...
Sov fruktansvärt dåligt denna natt..inte mycket till sömn med andra ord. Jobba på morgonen o försöka få kontakt med henne igen. .
Fråga hur det går.
Svaret jag fick var INTE av glädje..sanarare tvärtom! ?
Hon valde att tro honom om att han gråtit inför sina kompisar (som han aldrig tidigare gjort).
Hon ville ge honom en andra chans...
Därav sorg i mitt hjärta....
Vad händer till nästa gång...???
Vad ska jag göra? ?? Hjälp!!!!
Gråter.....????

Älskade dottern Nathalie!?????

Lördag morgon har varit fridfull...vaknat till forsränning o sprak från elden tills nu. Filosoferat en stund framför brasan o sen en rask takt uppför i ca tio mil.
Inga ljud o inget störningsmoment fram tills vi var i lägret.
Brasan fixades av Leffe o Bengt efter vi dinerat i deras husvagn. Kvällsmys vid brasan o ljudet av forsen är en bonus efter en hård cykel/prommis pass idag..
Just nu har alla de andra lagt sig o jag kvar vid brasan. ..hinner tänka igenom dagens händelser o morgondagens. Sov gott !