Känner mig just nu såå maktlös o frustrerad...panik!
Vill bara skrika så hela världen känner min ilska...över denna idiotiska fruktansvärda grej som hänt "mitt älskade barn".
Jag kan inget göra just nåt åt det, utan bara försöka övertala o övertyga min dotter att lämna hennes såkallade "pojkvän".
Att det gått såå långt som till handgripligheter..där går det över mitt förstånd.
Vad ska jag göra annat än försöka skriva o ringa till henne om att "jag hämtar hem henne om hon inte kommer frivilligt".
Känslan och paniken som jag fick när samtalet kom från henne o hörde enbart smärtsam gråt i luren...den känslan är inte något jag vill uppleva igen.
Jag hann tänka det ena efter det andra om händelseförloppet.
Ringde upp henne igen då hon lugnat ner sig o jag åter var hemma (efter att varit i butik o handlat då första samtalet kom.)
Storgrinande hulkade hon fram hur allt gått till och att hon höll på o packade alla sina saker för att flytta in hos sina vänner (svenska tjejer).
Paniken i hennes röst skar i mitt hjärta...
Att hon sen var livrädd för att gå ut o ev möta honom igen, svartögonen hon fått uppleva hos honom...mera gråt..
Tröstade henne så gott det gick o bad till de övre makterna att han hädan efter höll sig borta.
Ringde upp honom o efter ca 5:e ggn svarade han spydigt varför jag hade ringt honom (brukar inte prata med honom mer än bara säga hej o hur det var med vädret mm.)
Skällde ut honom efter noter om vad vi anser om kvinnomisshandel mm.
"Om han rörde min dotter en gång till, så kommer finnhumöret fram i mig ännu mer o jag kommer att jaga honom till dödagar!
Hotade att om jag själv måste komma ner o läxa upp honom eller ringa direkt till turkiska polisen.
Han blev mäkta förvånad över hur jag kunde veta det. Om vad han gjort...sa att jag har ett "djävulskt öga" som vakar över mina barn o jag gör allt för dem. ALLT!
Skrev en massa till honom att jag förstår olika seder i olika länder...MEN RÖR ALDRIG MINA BARN! !
Sagt o gjort fick jag min dotter lugn o att hon skulle ta en funderare på att ta första bästa plan hem o glömma honom helt!
Hade lust att säga att -"vad var det jag sa om honom, hade rätt om honom"
Men sa inget...
Sov fruktansvärt dåligt denna natt..inte mycket till sömn med andra ord. Jobba på morgonen o försöka få kontakt med henne igen. .
Fråga hur det går.
Svaret jag fick var INTE av glädje..sanarare tvärtom! ?
Hon valde att tro honom om att han gråtit inför sina kompisar (som han aldrig tidigare gjort).
Hon ville ge honom en andra chans...
Därav sorg i mitt hjärta....
Vad händer till nästa gång...???
Vad ska jag göra? ?? Hjälp!!!!
Gråter.....????

Älskade dottern Nathalie!?????